Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och manen bli vita av rimfrost.
Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.
Och då huset är byggt, börja de möblera det.
— På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.
— Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.
Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt hemligheten.
Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar och gångmattor.
Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så ljuvligt och vackert ska bli hans.
— Vad är det, Ingmar? frågar flickan.
— Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.
Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.
I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.
— Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från daggryning till morgonrodnad. Då
172
