HÖK MATTS ERIKSSON.
Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.
De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta.
De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.
Bonden kan inte låta bli att stanna och fråga vad sorts potatis de sätta eller hur lång tid det är, sedan de sådde havren. Så snart han ser en kalv eller en fölunge, måste han undra över hur gammal den kan vara. Han räknar ut hur många kor de ämna lägga sig till med i den gården, som de just gå förbi, och tänker över vad fölungen kan vara värd, då den blir inkörd.
Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.
— Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och öknen i Juda, säger han.
Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.
— Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu fotspår.
Men ögonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med osläckt kalk, som komma honom till mötes.
