— Å nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli något att titta på till hösten.
— Till hösten, far! säger sonen varnande.
— Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsmannens vingård.
— Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.
De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vatten skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tillhör henne.
— Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sanning, att jag skulle ha önskat, att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut. Det är hårt att nödgas gå ifrån den om våren, just då man skulle vilja ta i av alla krafter.
Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle prata.
— Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.
— Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er och kallar er till sitt heliga land.
— Då till en början, fortfar bonden, bodde jag i en stuga, som inte var mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket svårt, i synnerhet om nätterna. Och kon och hästen hade det inte bättre än jag. Hela första vintern stod de i en jordkula, där det var mörkt som i en källare.
