Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.
Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på honom och pekar på papperet.
— Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!
Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett och trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han tillhandlade sig en bit ouppodlad vildmark.
Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: ”Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv.”
Bruksförvaltaren tror, att han tvekar av ovisshet om var han ska sätta sitt namn, och pekar ånyo:
— Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!
Han börjar skriva. ”Detta”, tänker han, ”skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser.” Och han ritar dit det första namnet.
”Detta”, tänker han vidare, ”skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste.” Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.
”Men detta?” tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. ”Varför skriver jag detta?” Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga papperet.
”Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat.”
Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.
— Förvaltarn får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.
182
