Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye ägaren, hur det ska gå hela stället. ”Ack”, tänker han, ”jag gör säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer väl bara att hugga ner skogen och låter hela gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och låter björkskogen växa ner i åkern.”

De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en grann, röd slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna och fällande det långa gräset, såsom en stark hjälte mejar ner sina fiender.

När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tunnland skog och de tunnland åker och äng, det bohag och den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. ”Nej”, säger han till sig själv, ”det ska inte ske.”

När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:

— Far, det gäller mig eller gården, för jag reser, hur ni än gör.

Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma.


181