Persson. Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stund omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade tagit plats.
— Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, som jag har bjudit honom.
— Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.
Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta henne höra vad de talade om.
— Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars skull.
— Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, att han redan har gjort opp köp på annat håll.
— Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.
Allt hittills hade ingen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles orörlig och med ögonlocken nästan slutna.
Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.
Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.
Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till
188
