det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.
Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.
— Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.
Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.
Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade om Ingmar.
— Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.
— Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter, att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.
— Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.
”Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med”, tänkte mor Stina.
Så småningom blev redskapen bortsåld, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höll upp dem i luften, så att de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.
Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.
— Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!
