något mer. Det tycktes inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.
Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.
— Har Karin sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.
Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.
— Herren får finna en utväg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.
I storstugan var föga ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.
Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.
Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.
Dörren till lillrummet var stängd. Där inne pågingo underhandlingar om köpet av själva gården. Där talades högröstat och livligt, framför allt av kyrkoherden.
Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, skedde det lågt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.
Mor Stina vände sig till Gabriel Mattsson och frågade honom:
— Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?
— Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel.
