Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.
— Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.
Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingen sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.
Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den tiden, då hon stred sin strid med Eljas.
Karins ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.
— Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.
Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att säga:
— Vi ville nog, att all gammal strid skulle vara glömd nu, då vi ska fara vår väg.
Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:
— Detta måtte vara en tung dag för Karin.
Karin suckade, men svarade inte.
— Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.
— Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.
— Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:
— Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.
Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga
190
