— Karin och Halvor är nog så pass fästa vid den här gamla gården, att de hellre säljer till en, som kommer att ge den en god skötsel, även om de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst, sade han.
Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i bolagshänder.
Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu äntligen lyckades göra intryck på henne. ”Det ska väl ändå finnas kvar något av den gamla bondkvinnan hos henne”, tänkte han, då han berättade om förfallna stugor och bortdöende boskapshjordar.
Äntligen slöt han sålunda:
— Det vet jag väl, att om bolaget är fullt beslutet att köpa Ingmarsgården, så kan det överbjuda bönderna så länge, tills ingen förmår följa det. Men om nu Karin och Halvor vill hindra, att det här gamla stället ska bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå det sista priset, så att bönderna vet vad de har att rätta sig efter.
Halvor såg oroligt bort till Karin, när kyrkoherden gjorde detta förslag. Karin lyfte långsamt upp ögonlocken och svarade:
— Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.
— Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotusen, skulle vi nöja oss med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.
Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och viskade ett par ord till Berger Sven Persson.
Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.
— Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan, sade han.
Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han svarade.
— Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så goda händer.
