Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur ögonvrån.
— Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade häradsdomarn.
Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.
— Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och hennes man.
Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.
— Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.
Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ur rummet.
När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.
Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, att hon rörde sig.
På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.
— Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men då Gud inte vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han har låtit dig komma till väldet här på gården.
Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.
Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom och lyckönskade honom.
— Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.
196
