Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nerstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn på Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.
— Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten.
Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. ”Se där är en bonde, som är bosatt här och känner till trakten”, tänkte rödfärgaren, ”av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta.” Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.
Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. ”Jag menar, att det är en rödfärgare”, tänkte han, ”och han kommer just nu!” Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.
Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: ”Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar”, hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.
Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.
”Har de nu blivit färdiga med svaret där oppe i himmelen?” undrade han. ”Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?”
Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.
