Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig.
— Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.
II.
Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. ”Om jag vore Vår Herre”, tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. ”Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak bleve gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att ge dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen.
Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.
— Riksdagsman från Bergskog kommer hit!” ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.
Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur.
— Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig, Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.
— Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.
— Tack, men jag får passa på tiden.
— Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.
— Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?
Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.
— Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.
