Den vackra junidagen, då Berger Sven Persson firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson, kom en ung kvinna i god tid på morgonen fram till bröllopsgården och bad att få tala med brudgummen. Hon var rätt hög och smärt, huvudduken hade hon dragit så långt fram, att det inte syntes mer av ansiktet än en dunvit kind och ett par röda läppar. På armen bar hon en korg, däri man såg små buntar av hemvävda band jämte några hårkedjor och hårarmband.
Hon frambar sitt ärende till en gammal piga, som hon träffade på gården, och denna gick in och underrättade husmodern. Husmodern svarade genast:
— Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson just nu ska fara till kyrkan! Ingalunda har han tid att tala med henne.
Så snart den främmande hade fått detta besked, drev hon bort från gården. Ingen såg henne på hela förmiddagen. Men när brudföljet vände åter från kyrkan, kom hon tillbaka och bad att få tala med Ingmar Ingmarsson.
Denna gång sade hon sitt ärende till en ung dräng, som stod och hängde i stalldörren, och denne gick och sade till husfadern.
— Säg henne, sade husbonden, att Ingmar Ingmarsson just nu ska sätta sig till bröllopsmåltiden! Han har inte tid att tala med henne.
När hon fick detta besked, suckade hon och gick bort och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen, då solen höll på att gå ner.
Den gången sade hon sitt ärende till ett barn, som satt och red grensle på gårdsgrinden, och barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden.
— Säg henne, svarade bruden, att Ingmar Ingmarsson dansar med sin brud! Han har inte tid att tala med henne.
När barnet kom ut med detta besked, log den främmande och sade:
— Nej, nu talar du osanning. Ingmar Ingmarsson dansar inte med sin brud.
206
