Hon gick inte bort igen, utan blev stående vid grinden.
Kort därefter tänkte bruden för sig själv: ”Nu har jag sagt en lögn på min bröllopsdag!” Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade till honom, att en främmande stod ute på gården och önskade tala med honom.
Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta.
Gertrud gick då före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården.
Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par veckor. Åtminstone gjorde hans ansikte intryck av ökad klokhet och försiktighet. Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut, sedan han hade blivit rik, än förut, då han ingenting ägde.
Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. ”Se, det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som att få gå och plöja och så på Ingmarsgården”, hade han sagt till sig själv.
Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till honom.
Gertrud satte sig på en sten vid vägen och ställde ner korgen på marken. Huvudduken drog hon fram än djupare än förut.
— Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har mycket att tala med dig om.
Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. ”Detta går bättre, än jag hade väntat”, tänkte han. ”Jag trodde, att det skulle bli vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken skulle bli mig rent övermäktig.”
— Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade Gertrud, om jag inte hade varit
