Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig ligga. ”Nu ska du få se, att du får sova gott i natt”, sa hon till mig, ”du får ligga på sängkläder, som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården.” Så snart jag la mig, kände jag en besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. ”Det var då inte så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig”, tänkte jag. Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. ”Jag behöver ju inte sova på stenar”, tänkte jag och sökte dra ut det där hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.

Gertrud höll inne ett ögonblick för att se om Ingmar var nyfiken, men Ingmar hade inte hört på synnerligen uppmärksamt. ”Vad det är vackert att se Gertrud röra handen, medan hon talar!” tänkte han. ”Jag tror aldrig, att jag har sett någon vara så smidig i alla rörelser eller gå så lätt som Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor älskar människor mer än allt annat. Men nog tror jag ändå, att jag gjorde rätt, för det var inte bara gården, det var hela socken, som behövde mig.”

Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

— Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är din egendom.

Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.


211