honom. Han förstod, att Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. ”Nej, jag trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig”, tänkte han, ”och i stället har hon så stort förtroende till mig!”
— Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.
Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. ”Vad Gertrud är god mot mig!” tänkte han. ”Hon ber mig inte om detta endast för föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig.”
— Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gertrud. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.
”Vad Gertrud talar vackert!” tänkte Ingmar plötsligen där han satt. ”Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst.”
— Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där, när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.
”Vad Gertrud är vacker!” tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. ”Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med mig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det något i världen, som kan ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en.”
210
