Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över något som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.
När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.
— Dessa for till himmelen för att möta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.
När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört
genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som
ligger och gungar på älvvattnet.
Det är en svår bro att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppfor älvbrädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.
Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bergsåna bruk.
Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.
Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna öch stänkte om hästfötterna.
De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna
