voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.
Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?
Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den breda, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blåa höjderna.
Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.
När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.
— Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.
På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.
De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.
Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!
När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit
över bron, drog det förbi kyrkogården.
Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.
En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.
220
