Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.
Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.
I skrinet hade modern förr i världen förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgångna klocka och sina egna guldörhängen.
Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg där nu ett enda brev.
Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa till Mora och farit över Siljan i en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade fått höra, att också Gunhild hade omkommit.
Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.
Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.
— Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.
Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara på de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. ”Jag mördar mor”, tänkte hon. ”Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör.”
”För mig finns inte mer en lyckans dag”, tänkte hon. ”Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor.”
När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade
genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.
Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.
224
