Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.
Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.
Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsåkdon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.
Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.
Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.
Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.
Nämndemans Gunhild sade genast:
— Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.
Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.
Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.
För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.
Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.
