Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.
— Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.
De tego båda två lika tappert.
— Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.
Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.
— Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.
Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.
Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammalfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:
— Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.
Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. ”Vad skulle far säga om det här?” tänkte han. ”Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? ’Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa’, säger då far. ’Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.’
Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan”, tänkte han, ”han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på
