henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna.”
Ingmar reste sig, slog konjak i kaffet och lyfte koppen.
— Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.
III.
Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.
— Vad ska det där bli till? sade mor Märta.
— Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.
Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut på gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred säng i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.
Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma, som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för att få något gott att doppa till kaffet.
Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor.
— Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.
— Å ja, sade den andra, om jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.
20
