— Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.
Gumman såg upp och förstod vad hon menade.
— Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.
— Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.
Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.
— Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.
— Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.
— Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.
— Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: ”Det är ett grant gifte du gör, du Brita.” — Hon såg på mig, som om hon trodde, att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: ”Det må du säga, Kajsa. Grant är det.” Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: ”Ja, grant är det”, och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta.
Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: ”Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna.”
