att de inte skjuter opp bröllopet för länge!” sa jag. — ”Vi ska gifta oss om en månad”, sa hon.
Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingmarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde, att de skulle göra något bröllop det året. ”Ja, då får jag gå i sjön”, sa Brita.
Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så att jag gick opp till Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. ”De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården”, sa jag. — ”Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar”, sa hon. ”Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd.”
”Mor behövde inte göra sig så mycket besvär”, tänkte Ingmar Ingmarsson, ”för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag ville nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak.”
— Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då det var hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. ”Går du ensam här oppe i skogen?” sa jag till henne. — ”Ja, jag är ute och går.” Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. — ”Jag är ute och ser om här finns några branta berg”, sa då Brita. — ”Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?” sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva.
”Ja”, sa hon, ”jag skulle nog kasta mig utför ett berg, om jag bara funne ett, som vore högt och brant.” — ”Du skulle allt skämmas, du, så som du har det ställt för dig.” — ”Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa.” — ”Ja, jag tror det.” — ”Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö.” — ”Det är bara joller, barn.” — ”Jo, jag blev
