elak, när jag flyttade dit ner.” Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. ”De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen.” — ”Å nej, Brita, det är gott folk.” — ”Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam.” — ”Har du sagt det till dem?” — ”Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont.”
”Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom.” — ”Den hunden, som skäller, biter inte”, sa jag. — ”Något ska jag göra honom”, sa hon, ”annars får jag ingen själaro.” — ”Du vet inte vad du säger”, sa jag, ”du ämnar visst göra ända på din själaro i stället.”
Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg.
Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni…
Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.
— Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?
— Hur? sade gumman häpen.
— Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon ville ta honom?
— Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.
— Hon gåve honom nog nej.
— Ja, det gjorde hon.
Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.
— Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knytnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig!
24
