lärt i fängelset, kom åter upp i henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.
Ingmar stod och strävade med brevet. Plötsligen kramade han ihop det i otålighet, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.
— Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep henne hårt i armen. Är det sant, som det står i brevet, att du tycker om mig? Han var förbistrat rå i stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst. Står det där i brevet, att du tycker om mig? upprepade han och såg snarast förbittrad ut.
— Ja, sade hon tonlöst.
Han skakade hennes arm och slängde den ifrån sig.
— Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.
— Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få se dig, innan jag reste.
— Vart ska du resa?
— Jag ska väl till Amerika.
— Du ska så fan heller.
Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.
— Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.
— Du, som tycker, att jag är så ful!
— Det tycker jag visst.
Ingmar slängde undan hennes hand.
— Låt mig nu tala om det för dig!
— Ja, du får väl tala.
— Minns du vad du sade på tinget för tre år sedan?
— Ja.
— Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?
— Ja, jag minns.
34
