— Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var övermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva tillsammans med. Jag blev så kär i dig, och jag tänkte, att du hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du skulle komma och hämta mig, men sedan vågade jag inte tro det.
Ingmar lyfte upp huvudet.
— Varför skrev du inte?
— Jag skrev väl.
— Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om!
— Vad skulle jag ha skrivit?
— Om det andra.
— Skulle jag ha torts skriva det, jag?
— Nu hade jag så när inte kommit.
— Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har han redan skickat av det.
Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog på den.
— Jag kunde slå dig, sade han.
— Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.
Han såg upp i hennes ansikte, som lidandet hade gett en ny skönhet. Han reste sig något och hängde sig tungt över henne.
— Det var så nära, att jag hade låtit dig resa.
— Du kunde nog inte annat än komma.
— Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.
— Det kan jag så väl förstå.
— Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till Amerika.
— Ja, far skrev, att du var nöjd.
