hör en vaggsång. Det var alltsammans helt annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon hade tänkt sig, att om hon råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast tala om sitt brott och hur det tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket ont. Hon hade velat säga honom eller modern eller vem helst, som hade kommit, att hon visste hur mycket hon stod under dem alla. De skulle aldrig tro, att hon räknade sig som en av dem. Men hon fick inte säga något av allt detta till honom.
Till sist avbröt han henne och sade mycket stillsamt:
— Det är något, som du vill tala om för mig.
— Ja, det är så.
— Du tänker på det hela tiden.
— Natt och dag.
— Och det blandar sig in i allting.
— Det gör så.
— Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!
Han satt och såg på hennes ögon, som hade något av skrämsel och vildhet i sig. De blevo lugnare, medan hon talade.
— Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.
— Det är, som det vore borta, sade hon.
— Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?
— Å, nog ville jag stanna, sade hon och knäppte ihop händerna.
— Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.
— Nej, jag törs inte, sade Brita.
— Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad man vill.
— Nej, aldrig vill jag driva henne från hennes hem. Jag kan inte se mig annan råd, än att jag får fara till Amerika.
— Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.
— Vem är det?
— Det är far. Han ställer nog så, att det går.
Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men
