de kände knappast igen henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna.
— God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.
— Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker er.
Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte hann råka er där, men jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. På samma gång som jag kom prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade genast till mor Märta, innan han så mycket som hade tagit henne i hand: ”Nu, mor Märta, får ni glädje av Ingmar! Nu syns det, att han är av den gamla stammen, nu får vi börja kalla honom Stor Ingmar.” Mor Märta säger aldrig mycket, nu blev hon bara stående och knöt på huvudduken. — ”Vad säger prosten?” sa hon då äntligen. — ”Han har hämtat hem Brita”, sa prosten, ”och tro mig, mor Märta, det blir han ärad för, så länge han lever!” — ”Å nej, å nej!” sa gumman. — ”Jag höll på att komma av mig, när jag såg dem sitta i kyrkan. Det var bättre predikan, än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en föresyn, såsom hans far var.” — ”Prosten talar om tunga nyheter”, sa mor Märta. — ”Är han inte kommen hem än?” — ”Å nej, han är inte hemma, men kanske de först har farit till Bergskog.”
— Sa mor så? utbrast Ingmar.
— Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena budet efter det andra för att leta efter er.
Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var i tankarna långt borta. ”Så kommer jag in i storstugan”, tänkte han, ”där far sitter med alla de gamla Ingemarerna. — ’God dag du, Stor Ingmar Ingmarsson!’ säger far och kommer emot mig. — ’God dag, far, och tack för hjälpen!’ — ’Ja, nu blir du bra gift’, säger far, ’nu kommer allt det andra av sig själv.’ — ’Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi’, säger jag. — ’Det var ingen konst’, säger far. ’Vi Ingemarer behöver bara gå Guds vägar.’”
38
