— Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.
Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.
— Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.
Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.
Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.
Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem, därför att han var en bruten man.
När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.
Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.
— Vad gör du? sade han.
Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat med ett nytt företag.
— Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.
— Nå, var har du den nu då?
— Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och — — —
— Vad säger du? avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?
— Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi
