Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor, utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.
Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.
— Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt henne.
— Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.
— Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.
Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.
— Nu får jag gå hem till boden, sade han.
— Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.
— Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.
Så snart Halvor hade gått, var förtrollningen bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en liten en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.
— Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.
— Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.
— Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.
— Ja, far dog för tidigt.
— Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.
58
