— Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.
— Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?
Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.
— Han lär vara snäll att läsa, sade hon.
— Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.
— Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.
Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.
— Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.
Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.
— Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.
— Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.
— Ja, fördenskull…
— Det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.
Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.
— Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.
— Tack! sade Karin.
Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.
Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. ”Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig”, tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade
