så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.
Karin kunde inte förmå honom att ändra mening, utan måste nöja sig med att Ingmar gick kvar hemma.
Eljas Elof började nu visa sig mån om att vinna Ingmar. Framför allt tog han honom gärna med sig, när han for bort. Gossen följde ovilligt. Han ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte skulle fara längre än till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.
Karin var glad åt att mannen tog gossen med sig. Hon tyckte det var en säkerhet för att han inte skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen eller köra ihjäl hästen.
En gång, då Eljas kom hem klockan åtta på morgonen, satt Ingmar och sov bredvid honom i kärran.
— Kom och ta reda på honom, och bär in honom! ropade Eljas till Karin. Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv.
Karin blev så bestört, att hon liksom sjönk ihop. Hon måste sätta sig ner på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.
När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och sanslös som en död. Karin tog honom i sina armar och bar in honom i lillkammaren. Där stängde hon sig inne med honom och försökte få liv i honom.
Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.
— Det är bäst, att du gör dig ett gott mål, sade hon, för om du har supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.
— Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet brännvin.
— Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu år på fästning, du Eljas.
