När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra. Han led svåra plågor.
— Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.
— Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.
— Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.
— Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.
— Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att det var spritvaror.
— Ja, sade Karin.
— Jag visste det alls inte, det svär jag dig.
Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen.
— Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.
— Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.
— Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.
— Det var ju inte ditt fel, sade Karin.
— Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav mig.
Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?
— De säger väl ingenting, de, sade Karin.
— Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser du, de hade supit hela natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt vänligt: ”Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det här, det är bara vatten och socker!” Och jag frös då, när jag vaknade, och när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?
Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha gott av att höra.
— Om far levde, du Karin, om bara far levde!
— Ja, vad då, Ingmar?
— Tror du inte han slog ihjäl honom?
