tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom.
Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit upp en bit socker för en hund. Halvor lade handen på disken och svingade sig över den. Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret.
Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan och gav honom sedan några hårda sparkar.
— Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att du ser efter hur det är med min rygg.
Halvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte varken arm eller ben för att resa sig.
— Hjälp mig opp! bad han.
— Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.
— Jag är inte full, sade Eljas, det var bara så, att när jag sprang utför trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån mig, och det var därför jag föll så illa.
Halvor lutade sig ner för att plocka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.
Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig. Men tala kunde han, och han låg hela dagen och tiggde om brännvin.
Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han. bar sig åt som en vansinnig och störde allas ro.
Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna
68
