härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svordomar, så att den var som ett helvete.
Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem. Hon ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.
Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst.
Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna att ge efter för hans böner.
Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.
Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå
för att få vara ensam och tänka på sin olycka. Det var en
smal bänk bakom den lilla humlehagen. Där plägade hon
sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i
händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade
eljest utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig
från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de
stigande åsarna och Klackberget.
Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer
