trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.
Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.
— Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.
Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.
Karin visste inte när han hade kommit dit. Det föreföll, som om Halvor skulle ha stått där en god stund.
— Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.
— Å, tänkte du det?
— Jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.
— Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden.
— Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.
När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måtte tycka, att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som han var. ”Nu har han mig där han vill ha mig”, sade hon för sig själv, ”nu är han kommen hit för att göra narr av mig.”
— Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen honom jag ville råka.
Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över henne.
— Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.
70
