det mört igenom mycken stekning. Den Ängelske smaken är i detta målet den bäste, i ty Ängländarne äro mone derom, at stekar, och i synnerhet fårstekar, behålla sin fast efter stekandet. Det är tilbörligit at steka en får-stek så, at han ej blir för hård och torr; Men man måste och så laga, at han ej blifwer för litet stekt eller råaktig. Til den ändan, är nödigt at kunna se på köttet, huru gammalt ongefärligen fåret warit; och, sedan at af förfarenhet weta, huru mycken tid och eld fordras til dess stekning. Förstår man detta, så kan man steka en får-stek lagom, och efter Ängelska smaken; hwarom man öfwertygas, då man skär i en sådan stek med en knif, när skårran blir hwit, och derutur qwickt utlöper en saft, som i förstone är hwit, men förwandlar i en fierndels minut sin färg i röd; och när köttet wisar sig wid skärningen hwitt, men afbrytes, sedan saften utlupi, til någon rödletthet; eller ock, om steken synes blifwa rödaktig både i upskärningen och efteråt. Finner man dessa tecken hos en nyss stekt får-stek, då må man wara försäkrad derom, at hon är lagom stekt, och hafwer sin tilhöriga söta saft. Och som denne saften går ifrån fårsteken, när hon kalnar; så bör steken ätas het, så snart den blifwit nedtagen af spettet: ty då behåller den sin söta saft.
