denna saucen, men ej koka. Sedan anrättas de åter på et annat fat, då saucen slås öfwer. Så enfaldig denne rätten är, så delicat har den både blifwit kallad och hållen af Personer, som funnit smak i dänne kärfwa och uphetsade rätten. Det har ock ofta händt, at en Kock blifwit derföre med mera heder ihogkommen, än mången hans mästare. Men han förtjenar ingalunda något beröm för detta eller flera sådana i kokeriet påfund. Ty kokeriets hufwudgrund är at uphjelpa den naturliga smaken med någon blanning, som är behagelig, och intet, såsom här är skedt, söka til at förwandla eller döda honom med en hop hetsiga krydder; hwilket gör kokeriet til et gräl, som af hwar förnuftig bör undwikas, så wäl för magens conservation och kropps helsa, som för besparing af onödig utgift. En Kock bör wäl tilläggas beröm för sin moda och flit, samt medlidande för sin mödosamma sysla, hwilken gör honom bräcklig i förtid; men i synnerhet är han då wärd at berömmas, när han så i akt tager sina skyldigheter, at et ömt samwete om Guds gåfwors rätta anwändande och Husbondens interesse skundeligen syselsätter hans eftertanka, huru missbruk må kunna undwikas, och läckre gomar med nya påfund likawäl förnöjas.
