rökt skinka, en eller twå morötter, en palsternacka, et stånd silleri, såsom skinkan sönderskurit, i litet brynt smör på elden, tils skinkbitarne blifwa hårde och rötterne mjuke, då de slås i soppan; hwilken kokas sedan 1⁄2 tima, med muskotblomma och litet salt. När hon rättas an, läggas i smör stekte brödtärningar dertil i soppskålen; då hon är färdig.
Detta sättet är ej mycket brukeligit, tör hända derföre, at rötter och ärter ej tros wara tjenlige at meleras tilhopa. Men jag wil förtaga sådant misstroende, och upriktigt gifwa wid handen, hwad wärkan föreskrefne melange förorsakar inom sig. Den starke Bouillonen, hwari ärterne kokas, gör dem mägtiga, men ej röriga. Det brynta smöret bränner bårt fuktigheten, som sitter i rötterna, och förtager ärternes röra smak, då det slås wäl hett i kittelen, och röres om. När skinkan så stekes i smör, at hon blir skarp, draga rötterne åt sig dess sälta och smak då de stekas. Soppan är således ej rörig utan smakar rätt wäl, när någre rottärningar tagas tillika med bröd och skinka i skeden, då hon ätes. Eljest göres ock denna tilredning sålunda. Sedan ärterne blifwit igenomstrukne, brynes litet smöre brunt i en sopp kittel, och ärtsoppan slås dertil. Inemot at hon anrättas lägges kokad och sönderskuren grön saltad swinrygg,
