förwällas i watten, och läggas öfwer natten i durkslag. Dock är bäst, at umgå dermmed, såsom här nedanföre finnes beskrifwit.
Hwitkåls hufwuden ränsas och skäras i fyra klyftor. Stocken och de grofwaste stjelkarna tagas derifrån, och kålen skäres så smått som ordinaire Surkål. Et stycke smör göres ljusbrunt i en kittel, och den sönderskurne kålen packas deri. Kittelen täppes wäl med lock, och ställes på lindrig elda atkoka helt sakta; eller rättare sagdt: at stå och draga sig, til dess kålen sunkit ihop, samt kålsaften satt sig såsom et spad ned på kittelbotnen. Då tryckes kålen tilsamman med en slef til botten af kittelen, och ställes öfwer stark eld, men ej för wäl lyckt: ty då han kokar starkt i sin saft eller spad, gifwer han en tjocker imme ifrån sig; och när saften är bårtkokad, har det, som legad neder wid kittelbottnen, en gulbrun färg. Kålen wändes då om, och det öfra lägges neder til botten, med et stycke smör under, at stå och lyckt småpåttra i smöret på mindre stark eld, då man imedlertid som tidast efterser, at han ej brännes fast wid bottnen. När kålen således är kokad, til dess han blifwit röd eller gulbrun öfwer alt, synes hwarken smör eller spad i kittelen, utan all saften har medelst imman bårtdunstat, och hettan twingat smöret in i kålen. Man får jämwäl se in i locket på
