— Kom, sade Phileas Fogg till sin betjent.
— Men åtminstone skall jag väl få mina skor tillbaka! ropade Passepartout, alldeles ursinnig.
Man gaf honom också skorna.
— Jo, de äro lite snyggt dyra de här, muttrade han. Mer än tusen pund hvardera, att inte tala om hur de klämma mig. Passepartout var riktigt sorgsen, då han gick med mr Fogg, som bjudit armen åt mrs Aouda. Fix hoppades ännu att hans tjuf aldrig skulle kunna besluta sig för att lemna i sticket dessa två tusen pund, utan att han skulle gå in på åtta dagars fängelse. Derför beslöt han att följa Fogg i spåren.
Mr Fogg tog ett åkdon, hvari mrs Aouda, Passepartout och han genast stego upp, Fix sprang bakefter åkdonet, som snart stadnade vid en stadens kajer.
En half mil ute på redden låg Rangoon för ankar, med afgångsflaggan blåsande till signal på fockmasten. Klockan slog elfva. Mr Fogg hade en timme på sig ännu. Fix såg honom stiga ur åkdonet och gå ned i en båt jemte mrs Aouda och betjenten. Detektiven stampade hårdt i marken.
— Den uslingen! utbrast han. Han reser. Två tusen pund uppoffrade! Slösande som en tjuf! Ah, men jag skall följa med honom till verldens ända, om så behöfs. Men på sina dyra resor skall han ju gifva ut allt hvad han kom åt genom stölden!
Polisagenten hade rätt att göra denna betraktelse. Sedan Fogg reste från London hade han i reskostnader, i belöningar, i köpet af elefanten, i borgen och i böter gifvit ut öfver fem tusen pund, så att procenten till detektiverne för den summa, som kunde återfås, blef för hvarje dag allt mindre och mindre.
