Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

Vädret, som ända dittills varit mycket vackert, ändrade sig med månens sista qvarter. Hafvet började vräka. Vinden blåste under stundom en styf bris, men lyckligtvis från sydost, hvarigenom ångarens fart påskyndades. När vinden friskade lagom i, satte kaptenen till segel. Rangoon, tacklad till brigg, sköt dugtig fart för sina märs- och focksegel, och dess snabba gång ökades högst betydligt, när han länsade undan för både segel och ånga. På det viset passerade man kusterna af Annam och Cochin-Kina, dock stampade fartyget mycket i brottsjöarna, så att resan blef besvärlig och sjösjukan härjade mycket.

Men detta var mer Rangoons fel än hafvets, ty dessa ångbåtar, som gå på det kinesiska hafvet, äro mycket dåligt konstruerade. Deras förmåga att kunna vaka sjö med svår last har blifvit illa beräknad, och derför kunna de ej stå synnerligt styft mot vågorna. De »gå under», såsom det heter på sjömansspråk, och derför behöfva de ej få öfver sig många sjöar, för att sakta sin fart. Dessa fartyg äro också i alla hänseenden underlägsna de franska postångarne, t. ex. L’Impératrice och Cambodge, och hvarken Golgonda, Corea eller Rangoon, som tillhöra Penninsular Steam Company, kunna i bärighet mäta sig på långt när med de förstnämnda.

Alltefter som vädret blef hotande, var det derför nödvändigt att vidtaga stora försigtighetsmått: man måste understundom gå med half maskin. Detta var en förlust i tid, som dock på intet vis tycktes oroa Phileas Fogg, men hvaröfver Passepartout visade sig utomordentligt uppretad. Det var kaptenens, maskinistens, bolagets fel, sade han, och han önskade alla, som krånglade med att transportera passagerare, så långt