— Men hvem tror ni då att jag är? frågade agenten och fixerade Passepartout.
— Naturligtvis en agent för medlemmarne af Reformklubben med uppdrag att kontrollera min husbondes resa. Ett högst förnedrande uppdrag, det må jag säga. Jag har nog gissat mig till hvem ni var, men det har jag aktat mig för att tala om för mr Fogg.
— Vet han då ingenting ? frågade Fix lifligt.
— Nej, ingenting! svarade Passepartout och tömde åter sitt glas.
Fix strök med handen öfver sin panna. Han tvekade ett ögonblick att åter taga till orda. Hvad skulle han göra? Passepartouts misstag tycktes vara alldeles verkligt, men det gjorde hans plan svårare. Det var klart, att den hyggliga karlen talade fullt uppriktigt och att han alldeles icke var sin husbondes medbrottsling — något som Fix hade kunnat tro.
— Godt, sade han för sig sjelf, efter som han icke är hans medbrottsling, så skall han hjelpa mig.
Fix hade för andra gången tagit sitt parti, han hade för öfrigt ej tid att vänta länge. Till hvarje pris måste han arrestera Fogg i Hongkong.
— Hör på, sade Fix hastigt, hör på mig riktigt. Jag är icke den ni tror mig vara eller en agent för medlemmarne af Reformklubben.
— Bah! sade Passepartout och betraktade honom med skämtsam min...
— Jag är en polisagent, som fått i uppdrag af hufvudstadens polisstyrelse...
— Ni, polisagent!...
— Ja, och se här beviset derpå, sade Fix, se här min fullmakt.
