Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145

skulle ha varit oförståndigt att våga en sådan öfverfart under för handen varande omständigheter och det var redan mycket djerft att bege sig på väg ända till Shanghai. Men John Bunsby hyste förtroende till sin Tankadère, som höjde sig på vågen som en fiskmåse, och kanske hade han icke orätt deri.

Senare på qvällen samma dag seglade Tankadère i de nyckfulla farvattnen kring Hongkong och i alla vindar navigerade hon utmärkt väl.

— Jag behöfver väl icke, sade Phileas Fogg till lotsen, när kuttern gaf sig ut på öppna hafvet, anbefalla den största skyndsamhet?

— Ers herrlighet kan lita på mig, sade John Bunsby. Hvad farten beträffar, så föra vi så mycket segel som vinden tillåter. Våra bramsegel skulle inte göra någonting till alls, utan bara hindra båten i farten.

— Nå, det der förstår ni er på, inte jag, och jag litar på er.

Phileas Fogg stod bredbent, med en sjömans hållning, utan att göra någon öfverhalning och såg utåt det gungande hafvet. Den unga qvinnan satt bakom honom och betraktade vemodsfullt detta mäktiga haf, hvaröfver skymningen utbredde sig och som hon trotsade på en bräcklig farkost. Ofvanför hennes hufvud utvecklade sig de hvita seglen, hvilka förde henne ut i rymden liksom med stora vingar. Kuttern tycktes riktigt flyga då vinden förde honom framåt.

Natten föll på. Månen gick in i sitt första qvarter och dess otillräckliga sken skulle snart försvinna i sjömörkret. Moln kommo jagande från öster och dolde redan en del af himmelen.

Lotsen hade tändt sina lanternor, ett