Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149

mr Fogg önskade, och mr Fogg svarade, att det gjorde han också räkning på. Hela besättningen på kuttern ådagalade för öfrigt allt nit. Belöningen lockade de raska gossarne med förunderlig makt. Också förekom icke ett kommandoord, som icke genast åtlyddes, icke en segelmanöver, som ej genast blef verkställd. Man skulle icke ha kunnat navigera bättre vid en Royal Yacht Clubb regatta.

På aftonen hade lotsen afräknat på loggen en inseglad längd af tvåhundratjugo mil från Hongkong, och Phileas Fogg kunde hoppas, att då han ankomme till Yokohama hade han ingen förlust af tid att inskrifva i sin annotationsbok. Således skulle den första allvarsamma motgång han hade erfarit, sedan han började sin resa, antagligen icke komma att förorsaka honom någon olägenhet.

På natten närmare morgonsidan kom Tankadère med frisk vind seglande in i Fo-Kien-sundet, som skiljer den stora ön Formosa från kinesiska kusten. Sjögången var ännu stark i detta sund, fullt af hvirflar, bildade af motströmmar. Kuttern arbetade mycket tungt. De korta sjöarne förhindrade dess gång. Det blef högst tröttsamt att stå på däck.

Vid dagningens inbrott friskade vinden i ännu mera. Af himmelens utseende kunde man gissa till att en stormby skulle infinna sig. Barometern angaf också en förestående förändring i atmosferen, qvicksilfret oscillerade nyckfullt. Man såg också i sydost hur vågornas ryggar blefvo allt högre och längre: »de luktade storm,» sade sjöfolket. Aftonen förut hade solen gått ned i en rödaktig mistbädd under fosforescerande gnistor från Oceanen.

Lotsen beskådade länge himmelens olycksbådande