150
utseende och mumlade mellan sina tänder något som man icke kunde urskilja. Då han stod bredvid sin passagerare sade han med låg röst:
— Man kan ju säga allt åt Ers herrlighet?
— Allt, svarade Phileas Fogg.
— Nåväl, vi få en stormby öfver oss.
— Kommer den från norr eller söder?
— Från söder. Det är en tyfon, som lagar sig i ordning.
— Låt gå för en tyfon från söder, ty den skall föra oss framåt, svarade mr Fogg.
— Jaså, tager ni saken på det viset, sade lotsen, något förvånad, så har jag ingenting mer att säga.
John Bunsbys aningar bedrogo honom ej. Under en mindre framskriden årstid skulle tyfonen, enligt en ryktbar meteorologs uttryck, upplöst sig i en skimrande kaskad af elektriska lågor. Men under vinterdagjemningen kunde man frukta att han skulle uppträda våldsamt.
Lotsen vidtog på förhand sina försigtighetsmått. Han beslog kutterns alla segel, firade ned rårna på däck, och tog ned bramstängerna. Han skalkade omsorgsfullt alla luckor, så att icke en droppe vatten kunde från däcket komma ned i fartyget. Endast focken tillsattes som stormsegel och man afvaktade hvad komma skulle.
John Bunsby hade bedt sina passagerare att gå ned. Men med det trånga utrymmet och nästan utan luft samt kastade hit och dit af slingringarna, var detta fängelse i högsta grad obehagligt. Hvarken mr Fogg eller mrs Aouda eller Fix gingo in på att lemna däcket.
Omkring klockan åtta kom byn med störtande regn
