gentleman upp och styrde sina steg till stora salongen, en präktig »hall», dekorerad med taflor i dyrbara ramar. Der öfverlemnade en uppassare till honom ett nummer af Times, ännu ej uppskuret, vid hvars ansträngande uppvikande Phileas Fogg ådagalade stor vana och färdighet. Läsningen af nämnda tidning sysselsatte Phileas Fogg till ¾ 4 och af Daily Telegraph, hvars tur sedan kom, ända till middagsmåltiden. Detta mål bestod af ungefär samma mat som till frukosten, med tillägg dock af »Royal British sauce.»
När klockan fattades tjugo minuter i 8 inträdde vår gentleman åter i stora salongen och fördjupade sig i studerandet af Morning Chronicle.
En half timme senare inkommo åtskilliga af Reformklubbens habituéer och gingo fram till den stora spiseln, i hvilken en stenkolsbrasa lågade. De voro mr Phileas Foggs vanliga medspelare, de liksom han alldeles galna i att whista: ingeniören Andrew Stuart, bankirerne John Sullivan och Samuel Fallentin, bryggaren Thomas Flanagan, Gauthier Ralph, en af styresmännen i Bank of England, rika karlar och med stort anseende i denna klubb, som bland sina medlemmar räknar storheter inom industriens och finansens verld.
— Nå, Ralph, frågade Thomas Flanagan, hur långt har det avancerat med den der stölden?
— Åh, svarade Andrew Stuart, banken är af med sina penningar.
— Jag tror tvärtom, sade Gauthier Ralph, jag tror att vi skola få tag i den som begått stölden. Polisens skickligaste karlar ha blifvit skickade ut till Amerika och ut i Europa, till alla de förnämsta debarkerings- och embarkerings-platserna, så att det skall bli kinkigt för den värda herrn att komma undan.
