152
— Jag tror, Ers herrlighet, sade han, att vi gjorde bäst i att söka komma in i någon af hamnarne på kusten.
— Det tror jag också, sade Phileas Fogg.
— Såå, sade lotsen, men i hvilken?
— Jag känner bara en, svarade mr Fogg lugnt.
— Och den är...?
— Shanghai.
Lotsen stod några ögonblick stilla, liksom om han icke fattat hvad detta svar betydde, hvilken envishet och seghet, som lågo deri. Sedan fortfor han:
— Ja men, Ers herrlighet har rätt, alldeles Shanghai, ja.
Tankadères bog riktades oföränderligen mot norr.
Hvilken ryslig natt! Det var ett riktigt underverk, att icke den lilla kuttern kantrade. Två gånger var han nära deran och alla höllo på att bli spolade öfver bord, men man hade benslar att tillgå. Mrs Aouda var alldeles tillintetgjord, men icke ett klagande ord kom öfver hennes läppar. Mer än en gång måste mr Fogg störta fram till henne för att skydda henne för de våldsamma sjöarna.
Det blef dager igen. Stormen arbetade upp sig till det yttersta raseri och vindens riktning gick åter öfver på sydost. Detta var ganska lyckligt och Tankadère flög åter öfver detta ohyggligt upprörda haf, hvars vågor kämpade med dem som det nya vinddraget framkallat — en högst farlig böljornas kamp, hvari ett fartyg, som varit mindre fast bygdt, skulle ha krossats i spillror.
Understundom skönjde man kusten genom de sönderslitna mistslöjorna, men icke ett enda fartyg kom i
